Bernt, Lars-Gunnar, undertecknad och Anders efter målgång i Järfälla. Carola bröt tyvärr och vid fotograferingstillfället väntade vi på att hon skulle komma med servicebilen.

Vi var fem från motionsgruppen som startade Östra Mälaren klockan fem på morgonen denna eftersommardag som skulle bli riktigt fin, men blåsig! Jag och Lars-Gunnar samåkte från Huddinge, Bernt och Carola åkte i hennes fina gröna firmabil och Anders kom själv i sin bil. Han hade haft lite svårt att hitta men till slut dök han upp på parkeringen vid startplatsen i Järfälla.

Carola var ju initiativtagaren till att vi skulle ställa upp i den kortare varianten av Mälaren Runt. 220 km räckte, tyckte vi alla. Vi hade bstämt från början att hålla ihop gruppen hela vägen från start till mål, detta då vi i motionsgruppen allmänt sett har en policy att alla ska kunna hänga med och att vi inte lämnar någon efter. nu var det ju extra aktuellt då en del var ganska ovana att åka långlopp. För Bernt var det första gången han cyklade en så lång tur över huvud taget, även för Anders var det ovant att köra ett långt motionslopp.

Det var inte så många bilar på plats när vi anlände kl 04:15 i Järfälla för att efteranmäla oss, det brukar vara mycket mer cyklister och anhöriga på motionslopp enligt min korta erfarenhet, men det gjorde oss inte mindre entusiastiska. För Bernt var det ju första gången han skulle cykla så här långt och för en del andra - inklusive undertecknad - var det första gången i Mälaren Runt.

Redan vid start så hamnade vi i en trevlig klunga som vi så småningom skulle hamna i långa och många cykeldiskussioner med. en av tjejerna var Rebecka från Enkäpings Triathlonklubb. Hon var en lika pratsam figur som jag själv och lärde mig en hel del om näringslära och näringsfysiologi under loppet, mycket intressant. Det var ganska magiskt att cykla genom delar av Stockholms innerstad denna tidiga morgontimme, en sensommardag. Västerbron var nästan helt tom och solen höll på att gå upp, obeskrivligt vackert. Vi höll ihop klungan nästan intakt från start till mål alla 220 km och det gjorde att vi faktiskt hade chansen att formera klungan bra, speciellt mellan Strängnäs och Enköping där vi hade en ihållande kantvind som orsakade en del problem, det är ju som bekant svårt att hålla rullen vid kantvind och jag längtade faktiskt efter motvinden Enköping - Järfälla eftersom det är lättare att hålla ihop en något ojämn grupp i motvind.

Karta från http://www.malarenrunt.se. Spårvägsmotionärerna körde den kortare varianten "Östra Mälaren" som svände norrut vid Strängnäs och åter kom in på banan vid Enköping. Vi ångrade inte detta, de som körde långa turen skulle få uppleva 15 mil motvind från Köping...

Tyvärr fick vi uppleva en del problem och olyckstillbud under loppet. Ett av de allvarligaste var en ihopåkning av de sista i klungan mellan Södertälje och Mariefred. En hofvettjej vurpade så allvarligt att axeln gick ur led. Tur i oturen så hade vi för tillfället en kirurg med oss i klungan. Han sa åt mig att ta tag under armhålan och hålla fast så hårt jag kunde medan han drog armen rätt igen(!). Jag kunde känna ett skarpt knäpp när armen hoppade tillbaka i leden igen. "Patienten" fick omedelbart tillbaka rörligheten och blev omedelbart bra i armen men hon var omtumlad och en smula chockad så Rebecka stannade kvar med henne medan vi cyklade till nästa depå för att hon skulle få skjuts till läkarvård. Senare kom vi in i depån för att berätta om olyckstillbudet men medan vi var i depån så cyklade de två tjejerna förbi oss! Vi cyklade ikapp och det visade sig att vår patient hade repat sig ordentligt, hon fick dock sitt skrapsår omplåstrat i efterföljande depå. Helt otrolig prestation att komma tillbaka efter ett tillbud av den omfattningen! 

Strax innan Strängnäs visade det sig att Carola hade börjat få ont i höger knä. Hon kunde inte ens växla med framväxeln utan att det värkte till och problemen skulle visa sig bli värre och värre trots balsambehandling i Enköping. Tyvärr var Carola tvungen att bryta när det bara var några kilometer kvar(!), det var sorgligt men sådant som händer oss alla. Läkaren som tidigare hade hjälp till med ledproblemet beskrev vid köttbullslunchen i Enköping att cykelsporten dock är väldigt befriad från skador i relation med andra sporter. Han menade att exempelvis fotboll är mycket värre med stora problem med knän, m.m.

En annan incident var att när vi stod och väntade vid en broöppning söder om Enköping så visade det sig att Bernt inte längre var med oss i klungan. Han hade tidigare råkat ut för att kedjan hoppade och förmodligen så var det vid detta tillfälle som kedjan fick sig en törn för han hade fått kedjebrott utan att vi visste om det längre fram i klungan. När vi ringde honom så hade han fått tag i servicebilen som skulle skjutsa honom till nästa depå. Vi hade kedjebrytare med oss och en av våra klungkompisar hjälpte Bernt att fixa kedjan igen så att han kunde fortsätta. 

Vi stårvägsmotionärer var återigen samlade tillsammans med de andra i den fina klungan och från Enköping till Järfälla mötte vi en envis och ihållande mot och kantvind. Dennna tog nästan knäcken på oss och ibland så blev vi upphunna av cyklister, varav en del inte var särskilt dragvilliga. Då ett flertal av oss inte längre hade kraft att dra i motvinden så sjönk snitthastigheten drastiskt och på mig sjänk även humöret då det var svårt att få uppenbart fräscha nykomlingar i klungan att dra (senare berättade Rebecka för mig att anledningen till tillfällig ilska kan vara magnesiumbrist!). Nåja, efter ett tag så insåg nog en del att man inte kan åka snålskjuts en hel dag. Då började den belgiska kedjan att röra på sig lite och det blev lite bättre fart på klungan. I sista depån så höll Rebecka ett tal till klungan att det var helt ok om man inte orkade dra men att vi andra skulle hålla ihop då det hade blivit lite si och så med sammanhållningen. Efter det fungerade det mycket bättre men nu var Anders och andra ganska slut och vi längtade efter målgång.

Sista milen blev det ett ryck, här splittrades klungan (då även den normale motionscyklisten har en liten tävlingsådra som brukar visa sig i slutet av långa lopp..). Jag försökte hänga på de två snabba, unga killar som hela loppet hade varit en mycket trevlig bekantskap som hade hjälpt till med mycket dragjobb och vid diverse problem. De senaste fem milen hade jag dock dragit så mycket att jag blev helt stum när jag försökte öka farten uppför de sista stigningarna, så jag lät snabbåkarna försvinna uppför de sista backarna medan jag väntade in de övriga. Så småningom kom Rebecka och tjejen som tidigare hade vurpat och vi åkte gemensamt med Bernt in i mål. Efter ett tag kom även Lars-Gunnar och Anders i mål. Men de berättade att Carola fick bryta i Kungsängen och att hon skulle ta pendeltåget till Jakobsberg. Så småningom kom Carola med en följebil och vi var glada att få se henne igen. Hon skulle ju tävla i triathlon helgen därpå så nu var det viktigt att låta knät läka ihop igen.

Tyvärr glömde jag att omedelbart stänga av klockan vid målgång men Bernt påstod att vi hade kört på 9:20 vilket ju är en hyfsad tid med tanke på allt som hände inklusive en svår kant/motvind som sänkte snitthastigheten med 7-8 km/tim de senaste 10 milen.