Tillbaka till startsidan

Manilva 2006, eller en historia om grisar, kammade grisar och traktorer.

På hemsidan har vi sedan tidigaren annonserat ut av Spårvägsmotionärernas första utlandsuppstart skulle gå av stapeln i Manilva som ligger längs Spaniens sydkust i regionen Andalusien. Nu är vi tillbaka i Sverige igen och med oss har vi en mängd upplevelser, minnen och framförallt bilder. Sammanlagt tog vi cirka 800 bilder denna vecka(!). Här är några bilder ur mängden från den resan.

Stämningsbild, vår trappa till lägenheten i bostadsområdet Monte Vinas, Manilva.

När vi anlände till malagas flygplats regnade det så mycket att det formlige sprutade ur golvbrunnarna. Samtidigt byggdes hela flygplatsen om vilket gjorde kaoset med taxibilar, hyrbilar, förvirrade resenärer och vatten som forsade ner till ett kallt, blött inferno. Efter en halvtimme när Johan A och jag äntligen hade fått kontakt med vår hyrbilsfirma och fått in våra blöta cykelpaket bak i vår Ford Focus kändes allt tryggt och ombonat igen. Förutom att vi körde åt helt fel håll.

Men ganska snart hittade vi rätt och vi insåg att vägen mellan Malaga och Manilva kantades av byggnation hela vägen. Det tog aldrig slut och därmed kan man säga att storstaden aldrig hade sin ordentliga ände. Mycket märklig känsla för en som är van vid Sveriges skiftande landskap längs de stora vägarna. En annan intressant detalj var att man kunde välja mellan betalmotorväg och gratis väg. Vägen som var gratis var nästan lika snabb förutom att den innehöll ett stort antal rondeller som med jämna mellanrum skulle passeras. Då vi fördades i 4 hyrbilar från olika bolag hade det tagit olika lång tid att få bilarna och vi körde således inte i samlad tropp till resmålet. Så småningom hittade vi dock varandra vid ankomsten till Manilva, alla 8 deltagare på denna resa.

Det visade sig att vi skulle bo i ett litet svenskområde som hette Monte Vinas. Merparten av de som bodde där var svenskar och de spelade golf. Kusten kallas både Costa del Sol och costa del Golf. När vi - utan cyklar -mötte någon svensk i området så hände ofta det att personen frågade hur många hål vi skulle spela eller vilka banor vi hade spelat på. När vi svarade att vi var i sydspanien för att cykla tittade de aningen oförstående på oss.    

Johan S och Nina fixar med Ninas cykel.

Fredrik och Nina fixar med Ninas cykel.

Så här såg vårt bostadsområde ut med områdesbelysningen som stämningsskapare.

Cykeldagar

Nedan beskrives alla dagar som vi upplevde dem samt hur Ninas dator med inbyggd höjdmätare upplevde dem. Vad som skulle överraska var de enorma bergen. Veckan blev ett enda långt bergspass sammantaget. Efter några dagar hade man dock vant sig och visste vad som skulle vänta. Men det var nog fler av oss som i efterhand har funderat på att skaffa en riktig bergsutväxling till nästa år, 39-26 var helt enkelt inte tillräckligt i 12%iga stigningar på flera hundra meter.... Första cykeldagen (söndag) gjorde vi helt enkelt en tur hemifrån och upp till den lilla bergsbyn Gaucín, med cirka 700 höjdmeters skillnad: Ett riktigt ordentligt bergspass, alltså. I ösregn, alltså. En del av oss hade problem att ta oss upp på berget men vi som till slut kom upp blev glatt överraskade av ett fantastiskt gott kaffe på det lilla fiket i Gaucín. Kaffe kan smaka alldeles utmärkt efter tuff cykling.. De sista 7 kilometrarna nerifrån dalsänkan upp till toppen Gaucin kallade vi för "Djävulsbacken" av den anledningen att den var fruktansvärt brant hela vägen och det fanns inte en enda utplaning där man kunde växla upp och vila lite. Se sista dagen för mer information om Djävulsbacken. Fiket i Gaucin. Vi har just klarat "Djävulsbacken". Kallt, blött men ändå så läckert! Roger ser ut som en blöt hund inne på fiket. Pär och Magnus har kört som genomblöta gudar nerför Djävulsbacken, här är foten, och nu är det bara en fem kilometers stigning upp på nästa berg och förbi vindkraftverken innan det är nerför igen och så småningom hemma! Gaucín, en liten by uppe på berget som fick utgöra en utgångspunkt för våra cykeläventyr uppe i bergen. Bilden dock inte tagen första regniga dagen. Den är tagen en soligare dag, som synes. Rogers cykel i Gaucín.	Ninas dator/kommentarer:  19/3 Manilva - Gaucín distans 53,26 km tid 2h 58 min avg speed 17,9 km/h avverkade höjdmeter 1353 max höjd 672 avg climb 5% max climb 14% avg kadens 53 (Per) Övrigt: Regn, ca 12grader, regnjackor o långa ben (alla utom Ari som inte har någon frysgen ;-) )
Dagen därpå på måndagen blev det om möjligt ännu sämre väder. Statistiskt sett är det mycket sällan dåligt väder på solkusten, fick vi veta. En klen tröst när det var 8 grader och regn. därför bestämde vi oss för att turista i den gamla vackra staden Ronda denna dag. Vi satte dock på oss cykelkläder och tog med oss cyklarna i bilarna men det var enbart några få av oss som verkligen cyklade. 3 kilometer blev det sammanlagt.. Men några av oss var verkligt oroliga för hur våra bromsklossar skulle klara sig hela veckan i regn. Det sliter fruktansvärt på klossarna när man bromsar sig nerför bergen i ösregn någon fick halva beläggen bortbromsade på en enda cykeldag(!) och av den anledningen slängde vi oss in i bilarna efter middagen och stack till Torremolinos, som enligt Ari skulle ha bra cykelaffärer. Vägvisare Roger hade som vanligt bråttom - även bakom bilratten - och stundtals visade hastighetsmätarna 160 km/h(!) och vi kom aningen bleka till Torremolinos efter en körning av sällan skådat slag. Men det värsta var att cykelaffär numero uno inte hade bromsklossar alls, han hade inte heller den Specialized Roubaix-ram som Fredrik suktade efter, skulle det visa sig senare. Så vi fick bege oss ut på gatorna för att hitta cykelaffär numero dos. Den hittades så småningom uppe i centrum av staden. Cykelaffär numero dos i Torremolinos sålde slut på sitt lager av bromsklossar till oss! Se så glada miner. De gröna påsarna innehåller hårdvaluta i form av bromsklossar. Kan en cyklist bli gladare än så här, hållandes nya viktiga cykeldelar? Från vänster: Johan A, Fredrik, Pär, Nina, Roger, Ari och Magnus.	Ninas dator/kommentar 20/3 Ronda distans 3km  ;-)
På tisdagen var vädret aningen bättre och vi bestämde oss för att ladda in cyklarna i bilarna och dra till kusten utanför Gibraltar. Tarifa blev utgångspunkten för dagens pass på platten (som trots det innebar en hel del höjdmeter enligt Fredrik och Ninas nyinköpta höjdmätare). Tanken var att cykla till Los Canos de Meca och tillbaka men regnandet även denna dag gjorde att vi stannade i Barbate, en liten stad vid stranden av Atlanten. På vänster sida Atlanten. Underbart med en plattdag med klungkörning! Pär i Barbate. Där träffade vi ett gäng tyskar som hade hyrt cyklar via sin cykelklubb. Tyvärr hade uthyrningsfirman snålat in på däcken vilket var ödesdigert. De stackars tyska cyklisterna hade nämligen ett stort antal punkteringar varje dag. Roger lånade ut en effektivare pump och vi blev goda vänner, så som cyklister ofta blir med varandra.  Johan A tar självporträtt i samband med en utflykt till Tarifa. Vi träffar ett tyskt cykelgäng i Barbate längs kusten som använder sig av hyrcyklar. De har haft ständiga punkteringar pga dåliga däck. Tyskarna. Glada miner trots alla punkteringar! Atlanten i bakgrunden. Som synes har inte badsäsongen kommit igång ännu, stränderna är tomma.	Ninas dator/kommentarer 21/3 Tarifa - Barbate t o r distans 105,48 km tid 3h 46 min avg speed 27,9 km/h max speed 60,5 avverkade höjdmeter 560 max höjd 111 avg climb 2% max climb 6,5% max puls Nina 183 Övrigt: Regn o sidvind, ca 17grader, regnjackor o långa ben utom en stund när solen behagade titta fram ) Mat i Barbate.
På onsdagen började det att spricka upp lite mer och vi såg fram emot dagens första ordentliga bergspass. Ari och Roger tog täten som vanligt men vi andra var inte fullt så dåligt tränade som vi kanske från början hade trott. Turen gick i en nationalpark som vi hade hittat när vi rekognocerade området norr om Manilva på cykelbara turer dagen innan. Det blev en fantastiskt vacker tur i ett oförglömligt landskap. Johan A hade fått känningar av sin knäskada och valde att köra följebil. Till hans stora förtret hittade vi inga Mavicdekaler att sätta på bilen, men det gick bra ändå. Start och mål i Gaucin. Se Ninas kommentar i kolumnen till höger för väg- och höjdbeskrivning. Johan S i full fart nerför berget. Vackert landskap. Johan A åker följebil. Det är i nerförslöporna som man får valuta för höjdinvesteringen man gjorde när man cyklade upp... Här är det Magnus som håler dryga 50km/h. Parque Natural de los Alcornocales Fredrik tar täten följd av Roger, Johan S, Magnus och Nina. Rosa Per och en ko vid namn Rosa Roger, glad som en lärka för att få besegra bergen. Nina, Magnus, Per; Fredrik, Roger; Johan S och Ari. Johan A befinner sig bakom kameran. Vi beger oss vidare i nationalparken Johan A står och väntar på cyklister. Nyanlagd väg nerför ett av otaliga berg. Grisarna trynar gott i leran Här parkeras cyklarna utanför lunchrestaurangen i Cortes de la Frontera. Dessa nerförslöpor. Vissa av oss kunde komma upp över 70 km/tim när vägarna rätade ut sig. Underbart. Byn Canada del Real Teroso. Ofta återsamlades vi efter klättringar eller efter nerförslöporna. Stilstudie på Magnus i vackert landskap. Upp, upp, upp...Fredrik tar i så det knakar på väg upp mot Puerto del Espiro.	Ninas dator/kommentar 22/3 Gaucín - El Colmenar - Cortes de la Frontera - Estacíon de Cortes - Gaucín distans 57,8 km tid 3h 02 min avg speed 19 km/h max speed 52 (fanns nog andra som kom upp i betydligt högre farter ;) ) avverkade höjdmeter 1368 max höjd 817 avg climb 5% max climb 11% Övrigt: 10-15grader, vindjacka ner, bararmat upp Nerför från Gaucín till Colmenar i härliga svängar, lite trafik. Rejäl stigning upp i nationalparken bland korkekarna, neråt till en flod och sedan upp till stora vägen. Härliga nerförslöpor till Cortes. Lunch vid torget. Trevligt! Lite småläskiga nerförslöpor mot Estacíon och sedan ett bra uppförslut till en öl som väntade på toppen. Nerför till Gaucín i rejäl sidovind och några vägarbeten. Roger och Ari cyklade hem från Gaucín vi andra lastade in cyklarna i bilarna för hemfärd.
På torsdagen började vädret bli riktigt bra. Vi tog bilarna upp till Puerto del Espiro och efter ca 20 sekunders cykling insåg Johan A att även denna dag skulle handla om att köra följebil, även idag utan Mavicdekaler och gul färg på bilen. Turen började med 30km's bergvägar med utsikt över en fantastisk dal till staden Ronda. Väl i Ronda kom solen fram på riktigt och kvicksilvret gick snabbt upp till över 20 grader. Obligatorisk och nödvändig BigMac, till allas förtjusning fick man två BigMac's till det facila priset av 3.10€, även Magnus som egentligen endast ville ha en. Fast den slank ner ganska snabbt ändå. Endast en mil bort ligger bergsbyn Benáojan där vi stannade till för obligatorisk Cafe con Lecce. Sen gick detuppåt via grottorna Cuevo de la Pileta, ner i dalen och en härlig till slut en härlig, och mycket uppfostrande 14%'are upp till Cortes de la Frontera. Samma underbaraserpentinbacke ner till Canada del Real Teroso och samma lååånga stigning upp till Puerto del Espiro där det återigen bjöds på San Miguels. Slingriga bergsvägar. Oj, felvänd bild. Aris Specialized Roubaix, som uppenbarligen är en snabb cykel eftersom han oftast låg före oss andra. Och här är han först igen, Ari alltså.   Ronda Johan A:s följebil står och väntar på oss ett par km före Benáojan. En jättegrotta med pyttelitet vattenfall. Fartstudie på Per. Nästan hela gänget samlade utanför grottorna Cueva de la Pileta. Johan S och Nina på väg upp till Puerto del Espiro	Ninas dator/kommentarer 23/3 Puerto del Espino - Ronda - Benaojan - Cortes de la Frontera - Puerto del Espino distans 79 km tid 3h 53 min avg speed 20,35 km/h max speed 67 (Johan S 72,3)  avverkade höjdmeter 1780 max höjd 1000 avg climb 5% max climb 13% Övrigt: 21-25grader, ben- och armvärmare åkte snart av. Härligt väder! Bra väg till Ronda (undantaget vägarbetena) men inte så platt som man skulle kunna tro. Otrolig skjuts ner mot Ronda (där maxfarten uppmättes). Dubbla BigMac i Ronda, kaffe i Benaojan. Race upp till ölen vid Puerto del Espino.
Sista dagen var många av oss ganska slut och vi bestämde oss för att inte cykla denna dag. Vi turistade istället i Gibraltar. när vi kom tillbaka från Gibraltar skulle vi montera ihop våra cyklar och plasta in dem innan hemfärd. Plötsligen sa Nina: "Jag ska ta djävulsbacken!" den långa, branta backen som ledde upp till Gaucín och som ett flertal nästan inte klarade den första dagen. Nästan alla var tvungna att stanna någonstans i backen och hämta andan och ta en gel eller annat energirikt. Så även Nina, första dagen. Nu var det sista cykeldagen och hon hade hon bestämt sig för att klara backen utan att stanna! Fredrik och undertecknad (Johan S) bestämde oss för att köra följebil och serva Nina med vad hon behövde under resans gång. Farten skulle ju bli så låg i de värsta stigningarna att vi kunde gå(!)bredvid och byta vattenflaskor på hennes cykel.   Sista dagen, när vi andra hade börjat montera isär våra cyklar för hemtransport bestämde sig Nina för att klara den sk "djävulsbacken" (8 km, >510 meters stigning med snittlutning på 8%) utan att stanna. Fredrik och Johan S körde följebil. Här vid foten av backen.  Och nu börjar hon klättringen... 14% stigning i början. Det syns inte i denna bild, kanske men det var mycket brant just här. Upp, upp, lite planare... Kom igen, bara tre kilometer kvar! Skönt att kunna sitta lite! Utsmyckning av en portal till en tomt längs vägen. "Vill du inte ha lite vatten, Nina?" Nu är hon nästan uppe och ett leende börjar spricka upp på läpparna. Heja Nina! Nu är du uppe i Gaucín och det står en espresso och väntar på dig i cafét på toppen!	Ninas dator/kommentar 24/3 Från början av Gaucín-backen (bron) upp till Cafét i Gaucín distans 7,3 km tid 37,48 min (Magnus ca 35) avg speed 11,6 km/h max speed 24 avverkade höjdmeter 527 max höjd 560 avg climb 7% max climb 15% Övrigt: 28grader, ganska blåsigt och sol. Magnus o Nina knäckte backen ;-)

Citronträd i bostadsområdet i Manilva.

Kvällspromenad, Manilva. Nina, Johan S och Fredrik.

Gata i Manilva.

Vårt bostadsområde igen. Nu i dagsljus. Medelhavet i bakgrunden.

Huvudgatan påminde om Västerlånggatan. Turistfälla där vi själva fastnade.

Nina och Fredrik, Gibraltar.

Skylt vid ingången till bostadsområdet.

En liten brant bergsby om natten.

Fotnot: Vad var det med grisarna, de "kammade grisarna" och traktorerna? Grisarna mötte vi i naturreservatet, de var så fina att vi tänkte på dem sedan hela resan. En "kammad gris" är en vanlig bil - SEAT cordoba, VW Gof el dylikt - som är hottad med skärmbreddare, spoilers, alltför breda fälgar samt tonade rutor. Därav uttrycket: "En gris är alltid en gris oavsett hur mycket man har kammat den", menade Fredrik. 

Bildtext: Johan Stenberg och Johan Andersson
Bilder: Johan Stenberg och Johan Andersson

Länk till Johan A:s hemsida med bilder i en bättre upplösning.

Tillbaka till startsidan