Detta år har varit helt otroligt med tanke på antal trevliga cykellopp jag har deltagit i. Ett av de finaste var Vasatrampet som gick av stapeln den 18 augusti. Då formen har kommit med stormsteg det här året så bestämde jag mig tidigt för att försöka köra så fort som det gick. En av anledningarna var att jag hade fart och kraft att i några mil hänga med snabbklungan på en av de plattare etapperna på M6 - eller Motions 6-dagars - som etapploppet i Laholm heter. Visserligen hängde jag med enbart i 4,5 mil innan jag och en Fredrikshofvare blev avhängda och var tvingade att leta upp långsammare klungor, men då var snitthastigheten väldigt hög för mig, vilket skapade blodad tand för att börja köra snabbt på resten av sommarens motionslopp..

Självporträtt, 3 timmars sömn avspeglar sig i ögonen.

Jag visste att Vasatrampet skulle bestå av relativt platta partier innan backen till Evertsberg. Skulle jag lyckas hänga med dit så var chansen god för en bra tid, tänkte jag.

I Laholm hade jag under M6 träffat ett gäng glada Tierpare från Activera cykelklubb. En av mina kompisar där blev Niklas, som ville samåka med mig från Tierp till Mora. Vi ordnade så att vi fick bo hos Gary Jones som är initiativtagare till Vasatrampet, han välkomnade oss till sin bostad i centrala Mora. Där skulle bland annat Dennis och Birgitta bo, även de Activera-cyklister.

Vår värd Garys uppmaningar på en lapp. Han är ju arrangör av loppet och klev upp 2 timmar innan oss.

Vid starten - som var förlagd vid vasaloppsmålet - väntade 700 andra cyklister i solgasset. Det skulle bli en fin dag enligt traditionen och förväntningarna var höga. När starten gick så försökte jag se till att hamna så långt fram jag kunde utan att för den skull vara i den absoluta täten. Detta lyckades enbart till viss del, det var en del bök och stök som gjorde att jag hamnade lite längre bak och det hände att folk tappade rullen framför, vilket gjorde att man var tvungen att dra på en spurt för att själv försöka komma in på rulle. Under morgonen blåste det kraftig motvind, även det var ju positivt så länge man låg kvar i snabbklungan eftersom fältet var med ihoptryckt då och det var lite lättare att vara skyddad. snittet var kanske på 37-38, vilket kändes bra. Plötsligt var det någon som tappade rullen framför och det fanns ingen chans att jaga ikapp i motvinden. Då bildades en ganska stor grupp som inte fungerade särskilt bra, trots att en del från Mora Cykelklubb var med.

Niklas startar alltid tävlingsdagar med en kopp kaffe och risifrutti. Han är gammal tävlingscyklist och snabbförare och man ser honom enbart i starten.

Efter ett tag bildades en liten klinga som bestod av 8-10 cyklister. Dennis var med men var lite sliten så han var glad för denna klunga. Vi körde i ett för mig aningen långsamt tempo och jag försökte att dra upp tempot omärkligt när jag drog lite längre förningar på platten. Men det kom ett gäng som var lite snabbare bakifrån och då hoppade tempot till märkbart vilket kändes bra då jag var pigg i benen. Tyvärr var även det gänget lite väl odiciplinerat, det verkade vara många som var vältränade inom andra sporter men inte behärskade klungkörning särskilt väl.

Våra cyklar i Garys hall.

Men vi kämpade på bra och uppför Evertsbergsbacken fick jag trassel med växlarna vilket gjorde att jag helt plötsligt hade en självförvållad lucka. Men fältet sprack upp ganska bra generellt. Bakifrån kom det två killar som tog mig med på sin rulle och tillsammans körde i ett lagtempo i furiös hastighet för att komma ikapp den större klunga frmaför. Detta lyckades och vi fick vila litegrann innan de härliga nerförslöporna började. Nu visste vi att det bara var småbackar kvar och av den anledningen så kunde vi stå på lite mer och behövde inte spara oss.

Dennis ser bekymrad ut, ska han välja tröjan från Cykelklubben eller Activera-tröjan. Han valde den senare.

Även den sista dpån slopades, alla verkade haft med sig mat och dryck i lagoma mängder från start och det behövdes inga depåstopp. Även detta var nytt för mig, jag brukar alltid stanna i depåerna men inte detta lopp.

Bild på några cyklister vid årets vasatramp, lånad av www.vasatrampet.se då jag inte hade med mig kameran ut. Det är sannerligen vackra omgivningar i Dalarna.

i slutet av loppet blev det nästan hasardartat. vi hade med oss några unga killar som verkade mycket vältränade men inte alls hade känsla för hur man betedde sig i en klunga. När en av de blev trötta så satte han sig rakt upp och viftade med armarna och gjorde andra farliga manövrar. Dessa grabbar ville jag ha bakom då de inte framförde sina cyklar på ett trafiksäkert sätt. Av den anledningen så låg jag ganska  ofta långt fram och drog.

Äntligen är plaketten bärgad och man kan cykla bort till  restaurangen för den välförtjänta lunchen som ingick i startavgiften.

Men till slut kom vi åter igen till Vasaloppsmålet, där satt Niklas i solen och väntade. Han hade redan varit i mål i 20 minuter.